Gaslight och grillkvällar – en svensk sommarsaga
Minnet av hur det en gång var
Semestern var något att längta till.
Ni upptäckte platser, pratade om allt mellan himmel och jord, skrattade åt interna skämt. Allt kändes lätt. Då fanns ni för varandra – närheten låg inbäddad i själva ledigheten. Det är i alla fall så du minns det.
Nu är det annorlunda.
Ni åker fortfarande. Ni planerar, hyr stugor, bokar bord, packar bilen. Ni gör allt det som andra också gör. Men det som var en glädje känns nu som ett projekt. Något du ska få att fungera.
Det är du som håller ihop allt
Stämningen hänger på dig. Du passar tider, packar, planerar. Du tänker före, justerar, dämpar. Den andra kanske drar sig undan, är lite tystare, lite kyligare – eller så är det precis tvärtom: för mycket, för dominant, för styrande.
Oavsett vilket – stämningen balanseras på din följsamhet. Du är den som håller ihop det - utan att det märks. Du minns när semester var något att se fram emot – nu sväljer du, och räknar dagar.
Det ska bli roligt för barnen, säger du – som ett mantra.
Du småskrattar, avleder, får det att se bra ut.
På ytan ser det ut som semester. Men du biter ihop.
Något i dig längtar efter en annan sorts semester – kanske med någon som ser dig. En tanke som knappt hinner landa innan du slår bort den.
Du vet redan hur det kommer bli.
Du packar inte bara väskor.
Du packar ned förväntningarna.
Du tänker på var du ska ta vägen – om det behövs.
Tysta reträttplatser, kanske behöver du bära nyckeln till bilen som en försäkring.
Du är inte hemma.
Du är borta – och ändå inte fri.
För i en relation med en narcissist finns sällan plats för vila – du är inte ett sällskap, utan en självklarhet.
Någon att räkna med, men inte se.
Men vi ska hålla sams för barnens skull, påminner du dig själv – tyst, nästan som en ursäkt.
Och så alla sociala måsten
Grillkvällar med släkt, fikastunder, rosé. Någon dricker för mycket. Stämningar som kan skifta i en handvändning – och innan du vet ordet av är du där igen – i rollen: parerar, skifta fokus, mjukar upp det som skar sig – och skyddar någon från att tappa ansiktet.
Du vet vilka ämnen som triggar, vilka tonfall som kyler.
I den anspänningen tappar man lätt bort sig själv.
Semester borde vara vila
En återhämtning. Ett andrum där du hinner känna efter – inte bara reagera. När makten lutar – får du ingen plats alls.
Du märker det i tystnaden mellan er. I hur du håller igen, håller ihop, håller ut.
Och närheten?
Ni möts inte längre. Du anpassar dig. Hela tiden. Och lugnet? Det bygger på att du förminskar dig. Skavet sitter inte i bråken. Det sitter i det tysta.
I blicken som säger mer än orden. I sucken som får dig att tvivla på vad du just sa.
I närhet som känns som kontroll. Eller den sortens närhet som inte värmer –bara krymper utrymmet tills du nästan inte får plats.
Du märker att du har blivit någon du inte vill vara. Du vet inte ens vad du tycker längre. Bara att du är trött. På ett sätt som ingen soltimme i världen kan råda bot på.
Kanske känner du igen det. Kanske är du just nu mitt i det.
Verklig återhämtning börjar inte i vädret, inte i landskapen du reser till, inte i antalet soliga dagar eller hur väl planeringen hållit.
Den börjar i det ögonblick du får finnas som du är – utan att filtrera varje tanke, väga varje formulering, justera dig efter någon annans dagsform.
Där din röst får höras utan att rummet blir kallt, utan att någon suckar eller byter ämne. Utan att du direkt ångrar att du försökte dela något som betydde något.
Där närheten känns som vila – inte som en tyst förhandling, där du hela tiden ger upp en bit till av dig själv för att hålla balansen.
Där du inte längre behöver låtsas att du vilar – för du vilar på riktigt. Där du kommer hem lite mjukare, lite helare, med mer kraft än du reste med.
Det är semester!
Men narcissism tar inte semester i juli.
Och kanske har något i dig redan förstått – att det inte bara är ibland, utan alltid.
Det kan hjälpa att sätta ord på det.
Någonstans där ingen ifrågasätter det du redan vet.
